Om man går in på kommunens hemsida, ”Bygga, bo och miljö”, ”Kartor, GIS”, ”Sök fastigheter och adresser” och söker på Dekarsön 260 så ser man att Dekarsögården har fastighetsbeteckningen Dekarsön 4:26. I den här boken hittar man lite skrivet om Dekarsön 4:26 nämligen att den bildats genom mantalssättning 1894. Det innebar att jorden och skogen delades mellan Johan Anton Westberg och tre andra jordägare i byn, vars fastigheter därmed upphöjdes från torp till hemman. Johan Bylund, förste ägaren till detta hemman, fick därmed del i byns skog och odlingsjord. Westberg bodde kvar i byn som låg strax söder om Solbacken och fyra hemman har funnits där i troligen över 1000 år.
Den här byn har alltid legat i Arnäs socken (tror jag) . När kristendomen kom hit för mer än 800 år sedan kom byborna att varje söndag besöka Arnäs kyrka som ligger någon mil norrut.
Övergången från Oden till Vitekrist var ett vad vi nu kallar ”paradigmskifte” i några avseenden. Det viktiga är att vi alla människor, barn, vuxna, män, kvinnor, har ett människovärde och är lika mycket värda. Det var slut med blodshämnd och att döda barn och trälar helt enkelt slängdes på sophögen . I det kristna samhället begravdes alla på kyrkogården. Så småningom har gravarna märkts ut med gravstenar, större för dem som ville och hade råd. Men det gav dem inte någon särställning efter deras död, i himlen är alla lika, från påven till ofödda barn. I motsats till i Valhall, dit de asatrogna hamnade efter sin död. I kyrkan satt bönderna och deras hustru i åldersordning, oberoende av deras gårdars storlek.
På hemmanet nr 4 bodde i början på 1700-talet Anders Olsson och Lisbeta Pärsdr. De stämdes till hösttinget 1713 eftersom Lisbeta misstänktes ha legat ihjäl sitt nyfödda barn, 3 månader gammal, någon månad tidigare. De frikändes eftersom enligt en grannes vittnesmål barnet hade dött i bröstsjuka. Det var aldrig en rättssak före kristendomens genombrott.
För en vecka sedan fick jag den här boken "Gudstro - Existentiella och intellektuella perspektiv” med 14 olika författare, b.a. Carl Reinhold Bråkenhielm, Mohammad Fazlhashemi, Cristina Grenholm, KG Hammar, Werner G. Jeanrond och Hanna Stenström. Jag har inte läst mer än första kapitlet, men det var lovande. Men pekar på att kristendomen (+ judendomen och islam) sätter människan i en särställning i skapelsen. Vi är alltså de verkliga humanisterna i ordets rätta bemärkelse. Det här ordet har alltså stulits av förbundet ”Humanisterna”. Dessa har ju tagit som sin huvuduppgift att på alla sätt minska kristendomens inflytande i Sverige. Det de inte verkar förstå är att humanismen har sin grund i kristendomen. I samma utsträckning som Sverige tappar sin kristna karaktär tappar man den teoretiska grunden för humanismen. I boken skiljer man på fenomenologi och ontologi, dvs. det verkar som om människan har ett självmedvetande, kan ha en tro, kan skilja på ont och gott, men i själva verket (och detta är ontologin!) är detta en illusion. Vi är bara molekyler i rörelse. Detta blir alltså det inhumana resultatet om vi låter ateisterna ta över Sverige. Att vi finns tycker jag är ett grundvillkor för Sverige som en civiliserad stat.
Kyrkan i Sverige har som jag ser det ett rationellt existensberättigande. Men den insikten räddar inte kyrkan.
Det räcker inte med att kristendomen är rationell, den måste fortsätta att levas som jag är övertygad att den gjort i nästan 1000 år. Att vi litar på att Gud finns och att Jesus dött för våra synder, att vi fortsätter att studera Bibeln med sitt eviga kärleksbudskap, att Gud hör våra böner och att vi ständigt uttrycker vår tacksamhet över allt vi får och får uppleva. Får vi fler i Själevad, Mo och Björna att pröva vår kristna tro så finns det hopp för kristendomen i vår lilla del av världen.
Vår fader.
Ps 546 v 1-4. (melodin bör spelas innan. Inte svår men ovanlig)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar