I söndags inbjöd Gullängets kyrka till ett samtal och frågestund med ”några som ställde upp i kyrkovalet”.Dessa var relativt väl företrädda: Nomineringsgruppen Kyrka för alla ställde upp med tre som bodde i distriktet, Ulla-Britt och Per Sundin samt Christer Gelfgren, Socialdemokraterna med två från Domsjödistriktet, Ulrika Karlsson och Kristin Ögren och Vänstern i Svenska kyrkan med Göran Wåhlstedt, bosatt i Anundsjö församling.

Tyvärr lockade detta samtal med rubriken ”Vad vill du?” endast två intresserade förutom inbjudarna. Därför kan det vara på sin plats att redogöra för vad som egentligen kom fram.

Samtalet leddes av diakonen, tillika arbetsledaren för distriktet, Susanne Kallin. För att styra upp samtalet hade de tre grupperna fått i uppgift att presentera svar på ett antal frågor.

Först fick deltagarna presentera sig, och där visade det sig att alla hade anknytning till kyrkan.

Därefter skulle grupperna redogöra för varför de tyckte det var viktigt att delta i valet. Där var Per den som utmärkte sig genom att påstå att det inte var så viktigt, att man var en lika god kyrkomedlem även om man inte röstade. Däremot var det viktigt att rätt kandidater valdes , och där fanns möjligheter att påverka. t.ex. genom att kryssa för tre personer på den valda valsedeln.

På frågan om vilka fokusområden var Göran den som hade en annan vinkling (han ställer upp ensam för ViSK) genom att kräva HBTQ-certifiering. På frågan om vilka möjligheter som kyrkan hade svarade de tre grupperna på ungefär samma sätt. På frågan om vad kyrkan kunde göra för klimatet var alla grupperna positiva till att kyrkan skulle engagera sig, men Christer var den ende som hade ett konkret förslag, att kyrkorna skulle utrustas med laddstolpar, i första hand Själevad.

Grupperna fick ytterligare en fråga, nämligen hur man tänkte sig bevaka att de små församlingarna glömdes bort i det stora pastoratet. Ulla-Britt kunde då redogöra för hur listan hade komponerats, att representanter för de tre ingående pastoraten hade varvats på Kyrka för allas lista (och därigenom fanns förutsättningar för att alla församlingarna representerades i det nya pastoratets fullmäktige). Hur socialdemokraternas lista sammansatts visste inte Kristin och Ulrika eftersom det inom arbetarkommunen fanns en kommitté som skött detta.

Samtalet gav åtminstone svar på en fråga som är stor åtminstone nationellt: är det lämpligt att politiska partier  deltar i kyrkovalet? 

Svaret är nej, eller åtminstone onödigt. Den fråga som ViSK tycker att viktigast, HBTQ-certifiering, är väl tveksam från kyrkans synpunkt. Finns det någon inom denna grupp som inte får anställning eller nekas tillträde till kyrkan av den anledningen? Även giftermål är möjligt, dock ännu inga bisexuella vigslar.

I övrigt hade alla ungefär samma program.Här har vi den stora frågan: varför skall vår kyrka bli en arena för partipolitik? 

En kyrka för alla måste vara fri från politiska betraktelsesätt. Det är en av anledningarna till att kyrkan bakbinds och förlamas i sin egentliga uppgift. Demokrati, jämlikhet och jämställdhet, vackra ord men fullständigt meningslösa och luddiga så länge de inte bryts ner i det verkliga livet som levs inom kyrkans fyra väggar. Vad menas med det i den kontexten?

Därför saknas det en förståelse för de konkreta och verkliga problemen. Idag när allt fler lämnar kyrkan och allt färre går in.

Anundsjö/Skorped är det goda exemplet med en lista i kyrkovalet men har ändå det största valdeltagandet.

 Den här insändaren skickades in till ett antal tidningar igår:

Idag kom en ny rapport från IPCC. Detta är en sammanfattning vi kan läsa:

”Sedan den föregående utvärderingsrapporten från 2013 har det blivit allt tydligare att växthusgasutsläppen från mänsklig verksamhet och deras uppvärmande effekt har ett samband med värmeböljor, kraftiga regn, torka, tropiska stormar samt förändringar i deras förekomst och intensitet. Till exempel skulle en del av de mycket höga temperaturer som uppmätts under det senaste decenniet ha varit ytterst osannolika utan de klimatförändringar som orsakats av människan.”

Till er som tänker flyga till Sydeuropa för att förlänga sommaren: Hur tänker ni? Det brinner ju där! Det är i första hand vi som är orsaken, vi som kör bil, flyger, äter kött. Om vi inte bryr oss om sydeuropéerna (de får väl skylla sig själva som bosatt sig där, eller?), kan det tänkas att vi blir drabbade ett annat år?

I Vancouver har det varit varmt för någon månad sedan, man stekte ägg på takplåten. Normalt sett har Vancouver samma temperatur i juli som Stockholm. Jag tror inte det idag finns någon meteorolog som kan lova att sommarens upplevelse i västra Nordamerika med stora skogsbränder som följd inte kan drabba oss i Norden. När skogsbränderna sprider sig in i våra städer och byar blir det inte roligt.

Kan det regna som det gjorde i Belgien och Tyskland i sommar? Omöjligt i Sundsvall? Knappast.

”Uppvärmningen kan med andra ord stoppas endast genom att vi utan dröjsmål minskar de koldioxidutsläpp som orsakas av mänsklig verksamhet till noll och genom att vi kraftigt skär ner utsläppen av andra kemiska föreningar.”

Och vad gör vi? Inte mycket. Vi kunde för någon vecka sedan läsa att försäljningen av elbilar i Västernorrland går trögt.

Är det någon av oss som äter mindre kött? Köttproduktionen i Sverige sker många gånger på ett acceptabelt sätt jämfört med de länder som vi importerar från. Men köttkonsumtionen har stigit med nästan 70 % under 60 år. De sista 20 åren har köttimporten trefaldigats och är nu ungefär lika stor som den inhemska produktionen.

Det finns många som tror att vanliga människor är utan ansvar. De väntar på regeringsbeslut. Regeringen fattar beslut med hänsyn till opinionsläget, annars tappar de makten. Och opinionen det är vi. Hur ska vi få riksdagen förstå att vi har förstått? Genom att agera: Sluta köp (nya) fossildrivna bilar! Cykla och gå! Sluta att flyga på semester! Halvera köttkonsumtionen! Bygg i trä (flerfamiljshus och andra större byggen, villor byggs redan till största delen i trä)! Släpp loss kreativiteten! Lätta ankar! Idag har vi knappt styrfart och det är svårt att styra ett skepp som ligger ankrat.

Bön för t.ex. oss som har barn och barnbarn: Gud som haver barnen kär, hjälp oss på planeten här, i en värld med hunger, bränder, får vi vara dina händer, för att hela jordens sår. Tack för att du med oss går. (Andreas Edström)

 

Insändare i Sydsvenskan 4 augusti 2021 05:00

Vår omvärld har alltmer kommit att kännetecknas av en konflikt där en nationalistisk agenda ställs mot internationellt samarbete, solidaritet och omtanke. Ofta tar det sig uttryck i populistiska slagord som vädjar till människors allra sämsta egenskaper som oro inför det främmande och rädsla för det som är svårt att förstå. Målet tycks vara att uppmana till hat mot sådant människor uppfattar som obekant eller hotfullt.

Sverige är inget undantag, sedan 1988 finns Sverigedemokraterna, ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti som alltjämt driver linjen att migranter inte bara ska stoppas vid gränsen utan också skickas åter till sina forna hemländer. 

I Sverigedemokraternas retorik tycks ingå en föreställning om ett svenskt urtillstånd, och den som inte automatiskt passar in på beskrivningen är inte välkommen. 

Konflikten mellan att drivas av en nationalistisk agenda eller av solidaritet och omtanke har också nått den svenska kristenheten och skär nu rakt genom kyrkans själ.

En utlösande faktor är att det är just ett parti med ”kristen” i partibeteckningen som gått i bräschen för att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Kristdemokraternas ledare Ebba Busch lunchar med Jimmie Åkesson och ger i P1:s lördagsintervju ett intryck av hon i allt väsentligt delar samhällsanalys med Sverigedemokraterna (13/3 2021).

Kristdemokraternas agerande är förvirrande för många som bekänner sig som kristna – att det parti som ska vara kristet glidit så långt åt höger att det inte skäms för att anamma en retorik som stammar ur främlingsfientlighet.

De senaste veckornas debatt har dock gett oss visst hopp om den svenska kristenheten. 

Dagens Nyheter har berättat om människor som inte står ut med den riktning Kristdemokraterna har tagit. 

I ett debattinlägg i den kristna tidningen Dagen varnar Sune Olofsson, journalist och livslång pingstvän, för att Kristdemokraterna håller på att fångas in i en högerbur.

Den naturliga relation som i vissa sammanhang funnits mellan att vara troende och rösta på Kristdemokraterna (eller för den delen Liberalerna eller Moderaterna) ifrågasätts öppet och lämnar utrymme för alternativ. 

För oss har det blivit tydligare än någonsin att vi hör hemma i den politiska vänstern. Det är där vi finner tankar och ett språk som stämmer överens med vad vår kristna tro bjuder oss att göra. Inom ramen för en kristen vänster kan vi knyta an till Kristi uppmaning att stå på den utsattes sida.

Den 19 september är det val i Svenska kyrkan. Väljarna står då inför en situation där Sverigedemokrater och det nynazistiska Alternativ för Sverige kampanjar för att bli invalda i Kyrkomötet och i kyrkofullmäktigen runt om i landet. På så sätt hoppas de bygga sin politiska plattform. Som kristna ser vi det som vår uppgift att varna och att ställa upp ett alternativ. Vi uppmanar alla medlemmar i Svenska kyrkan att gå till valurnorna och lägga sin röst på ett alternativ som inte ger främlingsfientligheten något utrymme.

Vid sidan av debatten om högervridningen av svensk samhällspolitik pågår i kyrkliga medier en diskussion om vem som har rätt att engagera sig i hur Svenska kyrkan styrs.

Gunnar Weman, före detta ärkebiskop, hävdar i den kristna tidningen Dagen att kyrkovalet måste befrias från alla kopplingar till partipolitik och att bara grupper frikopplade från ideologiska plattformar ska få ställa upp i kyrkovalet.

Partipolitik och ideologi blandas samman på ett olyckligt sätt. Vi har förståelse för åsikten att de politiska partierna inte bör organisera sig i kyrkovalet, men håller inte med om att olika ideologier bör hållas utanför. Kyrkan kan inte vara frikopplad från samhället och olika idéer om hur det ska organiseras och styras. Centrala frågor som vikten av att stärka kyrkans sociala arbete, ett öppet sinne gentemot hbtqi-personer, betydelsen av en feministisk hållning och en ansvarsfull hållning i klimatfrågor bottnar alla i ett ideologiskt förhållningssätt.

Svenska kyrkan är en viktig aktör i samhället. Dess inflytande och förtroendekapital är stort. Medlemmarna har nu möjlighet att markera vilken väg kyrkan ska gå framöver. 

För oss är kyrkans roll att värna änkan, den faderlöse och främlingen. Vi ser det som självklart att i sann solidarisk anda värna om den som behöver hjälp, oavsett varifrån denne kommer eller vem han eller hon är.

Mona Olsson, ordförande för ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan.

Anders Lundberg, forskare i sociologi och samordnare för ViSK i Lunds stift.

Mitt förslag till svar:

Insändaren som Mona Olsson och Anders Lundberg skrivit och publicerades i Sydsvenskan 4 augusti är ett bra exempel på den unika debatten vi har i Sverige och Svenska kyrkan, sammanblandningen av partipolitik och kyrkopolitik.

Insändaren är tänkt att vara ett inlägg inför kyrkovalet 19/9 men tar sin avstamp i partiers bildande och senare agerande, helt utanför kyrkans sfär. Olika politiska partiers ställningstaganden är för oss ointressanta i kyrkovalet. Först i insändarens sista mening kommer pliktskyldigast referenser från Bibeln.

Vår uppfattning är att kyrkovalsdebatten istället bör utgå ifrån den kristna tron. Visst gör den att kyrkan kan ta ställning i kontroversiella frågor, men då utan att angripa vissa politiska partier.

Kyrkan agerar idag i invandringsfrågan t.ex. när det gäller krav på språkundervisning utan hänsyn till partiers ställningstagande i den frågan. De är irrelevanta.

Vi är också motståndare till att politiska partier som SD och AfS ställer upp i kyrkovalet, men det gäller även S och C. Politiska partiers inblandning i kyrkovalet är förödande för kyrkovalets legitimitet och saknar också stöd hos majoriteten av väljarna.

Man får väl anta Monas signatur gör att insändaren har stöd i VISK:s nomineringsgrupp. Då vill vi också sätta ett frågetecken inför VISK:s deltagande i kyrkovalet. De förefaller att inte tagit konsekvensen av att genom att de bildat en fristående nomineringsgrupp begränsa sig till att agera enbart i kyrkopolitiken.

KR agerar nu som tidigare inom t.ex. de områden som insändaren tar upp, kyrkans sociala arbete, hbtq, kvinnors villkor i samhället och klimatet utan att snegla på politiska partiers åsikter i dessa frågor.

 Den här insändaren skickade jag in till alla tidningar i stiftet vecka 28:

Det blir med säkerhet inget extraval till riksdagen, men kyrkovalet hålls som vanligt, i år 19/9.

I valet till kyrkomötet ställer i år tretton nomineringsgrupper upp. Den jag representerar är Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR), partipolitiskt obundet. Varför skulle man rösta på just oss?

1. Vår uppfattning är att nomineringsgrupperna bör stå fria från partipolitiken. Orsaken är att denna har oftast ingen koppling alls till de flesta beslut som tas i kyrkan i församlingar, pastorat, stift och även i kyrkomöte. Sverige är unikt bland världens demokratier där politiska partier engagerar sig i kyrkopolitiken, en anakronism från statskyrkans tid. Den har också mycket litet stöd bland kyrkans medlemmar och urholkar kyrkovalens legitimitet.
2. Antagligen lägger KR jämfört med andra grupper högre vikt vid musiken i kyrkan, ekumenik, människovärdet, gudstjänst och att kyrkan ska vara för alla, högt i tak och inte exkluderande.
3. De flesta nomineringsgrupperna vill att kyrkan ska engagera sig för en bättre miljö. Att detta är nödvändigt blir mer och mer uppenbart även för den mest klimatskeptiske. Som docenten Anders Eriksson formulerar sig i en insändare 12/7: ”Ingår det inte i det profetiska uppdraget att ge ett svar på den största utmaning som mänskligheten någonsin har ställts inför?” Svenska kyrkan har hög trovärdighet när det gäller miljön. Ett sätt att bibehålla den höga tilliten är att förvalta de egna tillgångarna klimatsmart. Två exempel: Satsa på att bygga upp ett nät av laddstationer vid alla Sveriges kyrkor (troligen mer effektiv påverkan på resten av samhället än solceller på kyrktak) och alternativ drift av kyrkans skogar för att optimera deras egenskap som kolsänka.

Per Sundin kandidat (KR) till kyrkomötet för Härnösands stift

 Den här insändaren skickade jag in till tidningarna i Härnösands stift 24-25 juni (hittills inte publicerad någonstans):

Svenska kyrkan kommer att be den samiska folkgruppen om ursäkt senare i höst. Min uppfattning är att Svenska kyrkan har gjort fel mot samiska folket, men att den gjort mycket mer gott som samtidigt borde få komma fram.

Vi kan också se att samerna från början levde på ett uthålligt sätt. Man levde på jakt och fiske. När det tröt flyttade man några km eller mil. Jordbruket som vi ”svenskar” drev var också hållbart, men tveksamt om det är idag när det gjort sig beroende av både konstgödsel och fossila drivmedel. Renskötseln har också gjort sig beroende av fossila drivmedel. Enligt SMHI är Sverige hårt drabbat av klimatförändringen, redan över två grader i norra Sverige, något som drabbar rennäringen mer än jordbruket.

I vitboken som upprättats av kyrkan har man framställt nomadskolorna som ett misslyckande. Skolväsendet sköttes i äldre tider av kyrkan, men det var på statens uppdrag. Att dessa skilde barn från föräldrar var ofrånkomligt. Det samiska språket hölls tillbaka, men det var å andra sidan kyrkans personer som skapat ett samiskt skriftspråk. Att sprida kunskap i svenska språket på det bekostnad av det samiska i nomadskolorna kan man lika gärna se som ett led i att integrera samerna. Det drabbade även tornedalsfinskan och idag invandrarspråken.

Man menar också att undervisningen i dessa skolor var sämre och förutsatte att samer inte skulle ha tillgång till högre undervisning. Det kan man också se som skillnader mellan stad och land som man kan se även i dagens Sverige. Det finns dock tidiga exempel på lappsöner som gått den långa vägen till universitet och grundat stora prästsläkter, t.ex. Sundelin och Graan. Skytteanska skolan i Lycksele var en skola för både flickor och pojkar vilket var unikt. Motsvarande skolor för den ”svenska” befolkningen, pedagogier och trivialskolor, var endast tillgängliga för pojkar.

Tveklöst hamnade präster som bistod det rasbiologiska institutet i sina forskningar i en återvändsgränd. Det är lätt att vara efterklok. Institutets och dess medhjälpares verksamhet har inte varit till gagn för dagens forskning utan är en mörk fläck i Sveriges historia.

Till den samiska kulturen hör deras religiösa uppfattningar. Jag antar att kyrkan inte ursäktar den mission bland samerna som förekommit. Kyrkan har fortfarande mission som en av fyra huvuduppgifter, och kristendomen är en del av västerländska kulturen med värderingar som finns i FN:s deklarationer bland annat om mänskliga rättigheter för urfolk.

Det samerna har anledning att tacka kyrkan för är dels skriftspråket. Kunskaper i samiska var nödvändiga för präster i församlingar som dominerades av samisk befolkning. Kyrkan må väl också få tillgodoräkna sig prästen Lars Levi Laestadius kamp mot alkoholbruket i den samiska befolkningen i första hand i Norrbotten, men som fick återverkningar även i Norge och Finland.

Som om ursäkten till samerna inte vore nog pågår parallellt en rörelse inom Svenska kyrkan som vill att kyrkan skriver en vitbok och ber om ursäkt även för sin insats under trolldomsprocesserna. Antje Jackelén värjer sig mot denna begäran och menar att det finns inga kvarlevande som kan ta emot ursäkten.

Jag tror inte man begriper syftet med häxprocesserna, att skydda samhällets mest värnlösa individer, nämligen barnen. Idag är det fortfarande barnen som vi vill skydda. När de utsätts för pedofili är det väl så nära 1600-talets Blåkulla man kan komma. Då var trollkonorna de skyldiga, idag pedofiler. Trollkonorna riskerade lagens strängaste straff, avrättning. Förtvivlan var naturligtvis stor när det verkliga förhållandet uppdagades, barnens enstämmiga vittnesmål var bara fantasier. Pedofiler släpper man inte ut förrän man tycker sig ha försäkrat sig om att man efter rättspsykiatrisk vård avlägsnat deras asociala beteende.

Per Sundin, kandidat (KR) i Härnösands stift till kyrkomötet

  Den här insändaren fanns i Dagen  2021 17/6:

Av Magnus Nystedt , ledamot av stiftsfullmäktige i Västerås stift, kandidat till kyrkofullmäktige i Kumla-Tärna-Kila pastorat i Sala

17 juni 2021 06:15

Prästen Peter Westermark skriver i Dagen 11/6 om att “befria kyrkan från partipolitiken”, en lika tråkig som utsliten synpunkt. Det är tråkigt att den viktigaste frågan i kyrkovalet, för Westermark och många andra, är uppfattningen att politiska partier som ställer upp som nomineringsgrupper ska ut ur kyrkan.

Dock är det ju glädjande att Westermark ändå tillstår att det finns “oerhört många kompetenta, dedikerade och ofta djupt troende människor som älskar vår kyrka” som ställer upp på de partipolitiska nomineringsgruppernas listor. Tack för det erkännandet åtminstone. Men ändock menar han att jag och många andra är i princip diskvalificerade från att ställa upp.

Jag är aktiv inom Centerpartiet och detta blir mitt andra kyrkoval och jag känner inte alls igen mig i Westermarks beskrivning. Vi är många centerpartister runt om i landet som lägger ner mycket tid och engagemang i kyrkovalet, utifrån vår tro och vår vilja att vara med och arbeta för kyrkans bästa. Det bör vara våra förslag till hur vi vill Svenska kyrkans framtid ska se ut som står i fokus, inte att vi är ett parti som ställer upp som nomineringsgrupp.

Ja, jag är alltså medlem i ett politiskt parti och ställer upp på vår lokala lista i Kumla-Tärna-Kila pastorat i Sala kommun. Det jag vill verka för om jag blir invald är lätt att hitta på nätet och i sociala medier.

Att jag ställer upp på ett partis lista talar om en del för väljarna, till exempel vilka värderingar som jag står för. Och om det spelar någon roll för väljarna har jag inga problem att berätta att jag tror på Gud, läser Bibeln varje kväll, ber regelbundet och går i kyrkan på söndagar (i pandemin deltar jag digitalt).

Vi har ingen partibok, som Westermark vet förstås, och jag har inte upplevt någon partipiska. Han väljer avsiktligt ord som kan uppfattas negativt för han uppnår då sin avsikt att visa avsmak för politiska partier i kyrkan, en taktik som drar ner trovärdigheten i hans argument.

“Rösta på något av de icke-politiska alternativen!” uppmanar Westermark och menar förstås något av de icke-partipolitiska alternativen. För politik är lika mycket en del av de nomineringsgrupper som är knutna till politiska partier som de som inte är det – tro inget annat. Så länge Svenska kyrkan styrs som den gör, där tillhöriga får rösta på vilka som ska företräda dem, kommer politik vara en oskiljbar del av kyrkan.

Westermark må vilja hålla borta partierna från kyrkan, men politiken kommer han inte få bort.

Några ord till dig som röstar. Titta på de olika nomineringsgrupperna och vilka värderingar och ställningstaganden i sakfrågor vi står för. Där hittar du svaret på vad du ska rösta på. Låt inte dimridåer som Westermarks inlägg leda fokus bort från det.

Jag hoppas du som läser det här röstar i kyrkovalet i september, faktiskt oavsett vilken nomineringsgrupp du röstar på. Ett ökat demokratiskt deltagande kan bara vara bra för kyrkan. Där tror jag att Peter Westermark och jag ändå har en samsyn.

Min replik kom 1 juli:

Partipolitik minskar kyrkans trovärdighet

Replik. Partipolitiska grupper har steg för steg fått kyrkan att ändra sin position i olika frågor för att anpassa sig till samhällsutvecklingen, vilket är en orsak till kyrkans tillbakagång, skriver Per Sundin.

Av Per Sundin , kandidat till kyrkomötet för KR i Härnösands stift

29 juni 2021 12:00

Magnus Nystedt försvarar i en insändare i Dagen 17/6 sin rätt att ställa upp i val i kyrkan på en politisk lista. Visst har han den rätten, men icke desto mindre är politiska partier i kyrkoval en anakronism som skadar kyrkan i dag.

Inga andra kyrkor, vare sig i Sverige eller utomlands (möjligen med undantag av Ryssland?) styrs av politiska partier. Att vi har det så i Sverige är en kvarleva från statskyrkans tid och i Norge funderar kyrkan just på hur man vid skiljande av kyrka från stat ska undvika att hamna i samma system som vi har.

Svenska kyrkan borde styras av personer som har kyrkan och dess möjlighet att bedriva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission som högsta prioritet. Det skulle kunna vara kyrkopolitik, något som är väsensskilt från politiken i riksdag, region och kommun.

Om man läser vad den största nomineringsgruppen i kyrkomötet, Socialdemokraterna, menar sig ha åstadkommit sedan början på 1900-talet är det tydligt att de haft en särskild agenda som styrts av önskan att foga in kyrkan i ett socialdemokratiskt samhällsbygge.

I Dagen har nyligen publicerats två nyhetsartiklar som belyser skillnaden mellan kyrkopolitik och politik:

I den första kan vi läsa att antalet gudstjänstbesökare har halverats de sista tio åren. Det är symptomatiskt en opolitisk nomineringsgrupp som i en motion vill att detta ska undersökas.

I den andra läser vi att en präst dömdes för att ha hjälpt en konvertit att fly från Migrationsverkets förvarsenhet i Gävle. I syfte att få tingsrätten att se assistans vid en rymning från ett annat perspektiv anförde prästen att hon riskerade avkragning. Detta avvisades av tingsrätten som menade att hon inte riskerade någon påföljd över huvud taget i sin anställning eftersom brottet hade medmänskliga motiv. Vi ser här skillnaden mellan ett kristet förhållningssätt som fortfarande tillämpas i kyrkan, och ett världsligt där partipolitiken bestämmer.

Partipolitiska grupper har fått kyrkan att steg för steg ändra sin position i olika frågor för att anpassa sig till utvecklingen i samhället utanför på gott och ont. Otvivelaktigt är anpassningen en av orsakerna till kyrkans tillbakagång i och med att den för våra medlemmar är uppenbar och minskar kyrkans trovärdighet.

 Det här skickade jag till skiftet.org:

Hej!

Fick just en uppmaning att skriva under en uppmaning för att stoppa Israels bombning i Gaza.

Kan ni bakgrunden?

Då vet ni kanske att Israel ockuperade Gaza efter 1967 men drog sig därifrån 2005 antagligen med förhoppningen att det skulle vara fred mellan Israel och Gaza. Så har det dock inte varit utan strider har blossat upp med ungefär fem års mellanrum.

Vad jag förstår har Israel inget intresse av att anfalla Gaza som man dragit sig bort ifrån. Israel har den militära makten att åter ockupera Gaza, men har sedan 2005 aldrig gjort det.

Trots det har som bekant Israel anfallit Gaza vid ett antal tillfällen. Syftet borde med denna bakgrund vara enkelt att förstå: Eftersom Hamas i stort sett motiverar sin existens som försvarare av palestinska intressen även utanför Gaza så tolererar inte Israel det latenta hot som Gaza innebär. Man vill dels få Gazas ledare och invånare att förstå att Israel hämnas med ”övervåld”, dels att försöka identifiera raketramper och förstöra möjligheterna för Gazas ledare att ständigt angripa Israels civilbefolkning. Verkar inte det rimligt? Skulle Ukraina göra likadant mot Ryssland skulle väl ingen bli förvånad över om Ryssland skulle skicka bombplan och förstöra militära mål trots att civila offer då skulle krävas, eller hur?

Självklart kan man också se det hela från palestiniernas synpunkt, att driver man bort palestinier från bostadskvarter där man bott sedan 1948 är det ett bra tillfälle att angripa Israel även om civila dödsoffer på Israels sida är oundvikliga, ja, det är väl det enda sättet att föra raketkrig eftersom IDF är så väl försvarade.

Det omstridda kvarteret var från början judeägt men kom att tillhöra Jordanien efter fredsstilleståndet 1948. Vem kom då att överta ägorätten? Det blev den jordanska staten. De som flyttade in kom då att betala hyra till markägarna. 1967 fördrevs jordanierna och jordanska staten har sedan inte kunnat hävda äganderätt till Sheikh Jarrah. Vem skulle då kunna överta äganderätten? Jerusalems stad? Pga. att palestinierna fortfarande vill ha palestinsk överhöghet har de vägrat att betala hyra. Därför detta hot om vräkning, efter 54 år!

Israel menar nu att de som ägde kvarteret före 1948 borde återfå äganderätten. Palestinierna menar att motsvarande förhållande inte gäller för dem, dvs. möjlighet för palestinier att återfå mark som ägdes av dem före 1948. Det är ju en av knäckfrågorna i hela Israel. Många araber flydde från israel under kriget 1948. Huruvida de gjorde det av skräck att hamna på fel sida om gränsen eller om de aktivt fördrevs är egentligen ointressant efter 73 år. Hur rensades nuvarande västra Polen från tyskar efter andra världskriget? Visst var det många som flydde självmant. Det vet vi ju eftersom bl.a. den största fartygsolyckan i historien i Östersjön var när en rysk ubåt sänkte Wilhelm Gustloff 1945 30/1, "överlastat med civila flyktingar, mestadels kvinnor och barn, men också av sårade soldater och sjömän”. Men tveklöst måste även några av de miljoner som bodde i Hinterpommern, Ostpreussen och Schlesien mm. även ha avhysts av polacker. Likaså måste områden nu tillhöriga Vitryssland och Ukraina ha rensats från polacker samtidigt. Die vertriebenen fanns som folkgrupp i främst Västtyskland under många år men torde idag ha assimilerats. Detta har som bekant inte skett i Libanon och Jordanien. Att nu när de flesta av dessa palestinska flyktingarna är döda, och flyktinglägren består av palestinier som fötts i lägren repatriera dessa avkomlingar av flyktingarna är orealistiskt, lika orealistiskt som att repatriera Polens befolkning österut. Judarna skulle plötsligt hamna i minoritet i sitt eget land och risken är stor att Israel skulle utplånas som självständigt land.

Hur ska Skiftet lösa den här frågan? Ska Israel även i fortsättningen när juridiska tvister mellan israeler och palestinier uppkommer tolerera att bli beskjutna från Gaza?

/Per Sundin