Allan Emrén, fil dr i fysikalisk kemi och geokemi, besökte 17 februari en nära fullsatt Gullängets kyrka för en föreläsning om ”Kristen tro och naturvetenskap”. Arrangörer var Öviksortens lekmannakår i Själevad och Teologisk söndag för alla (Birgitta Blomqvist, Kerstin Evertsson, Ingrid Skagersten och Ulla-Britt Sundin, pensionerade präster i Själevad)
Allan forskar själv och är, eller var, knuten till Chalmers högskola och Göteborgs universitet. Dessutom flyger han (har certifikat och äger själv ett flygplan), seglar (utan motor!) och sjunger i två körer (kyrkokören i Hemsjö där han bor och en oratoriekör i Falköping).
I sin ungdom var han ateist och slukade allt om astronomi och fysik. Efter ett föredag i radio av Knut Lundmark, astronom och professor i Lund, som redan i början av 50-talet funnit en märklig överensstämmelse mellan Bibelns skapelseberättelse och den astronomiska forskningen (t.ex. att universum har en startpunkt precis som i Bibeln, en teori som då inte var allmänt accepterad men som Lundmark tydligen omfattade), tänkte han om vid 13 års ålder och blev kristen.
När Allan var 17 år rådde brist på präster och biskopen i Göteborg, som då var Bo Giertz, menade detta bl.a. bero på att många sade nej till kallelsen. Vid ett tillfälle när Allan bad om sin egen livsväg i domkyrkan i Göteborg fick han istället höra Guds röst som sade: Du ska lära dig fysik och kemi så får du se hur du kan visa att ”Jag är”.
Detta blev alltså Allans livsväg.
Han skrev 2012 boken ”Fotspår i kosmos”. Med det menas att Gud har lämnat fotspår där man tydligt kan spåra en skapare. Men då måste man dels ha tillräcklig kunskap, dels ha accepterat möjligheten av en skapare.
Under föreläsningen i Gullängets kyrka utgick han från nickelkärnan. I den finns både protoner och neutroner. Protonen är stabil även i fritt tillstånd. Neutronen är inte stabil i fritt tillstånd utan faller sönder inom 12 minuter. Skulle neutronen ha varit lika stabil skulle vätets elektron ha fångats in av protonen och de bildat en stabil neutron och därmed skulle inte den grundläggande byggstenen, väteatomen, oundgänglig i universums bygge, inte ha funnits annat än som en instabil isotop.
Bigbangteorin innefattar ett expanderande universum. Motsatsen innebär värmedöd och ett statiskt tillstånd där eventuella energiresurser skulle ha förbrukats. Expansionen är därför ett villkor för skapelsen.
En annan märklig omständighet visade Allan med hjälp av en tabell över stabila isotoper med början från atomvikten 1. Där saknas isotoper med atomvikterna 5 och 8. Skulle sådana finnas skulle förbränningen i stjärnorna (som underhålls av bildningen av deuterium och helium) skena. Visserligen bildas beryllium med atomvikten 8 genom sammanslagning av två heliumkärnor, men den isotopen har halveringstiden en triljontedels sekund innan två heliumkärnor återbildas.
I det unga universum fanns endast tre grundämnen, väte, helium och litium. Men när vätet i stjärnorna tar slut växer stjärnan i omfång och blir en röd jättestjärna. I den kommer temperaturen att öka och ämnen med högra atomvikter bildas bl.a. via den instabila Be-8. Om stjärnan varit tillräckligt stor kommer jättestjärnan slutligen att explodera varigenom den palett av grundämnen som vi har på jorden sprids i omgivningen.
För 5,5 miljarder år sedan kom solen och solsystemet att bildas i utkanten av en av Vintergatans spiralarmar. En placering i armens mitt hade inneburit stora risker för solsystemet för närliggande(!) explosioner. Möjligen kan en katastrof komma när någon av de närliggande jättestjärnorna Deneb i Svanen och Betelgeuze i Orion exploderar och blir en supernova. Det bör inträffa inom en miljon år.
I centrum av solsystemet finns solen som dragit till sig huvudkomponenterna i det moln av gas och stoft som fanns i omgivningen, väte och helium. Längre ut bildades planeterna i första hand av tyngre ämnen som kunde fångas av gravitationen (många lättare ämnen kan inte fångas). De stora planeterna innebär ett skydd för bl.a. jorden från att träffas av kometer, men inget fullständigt skydd. Dinosauriernas försvinnande antas ha skett genom en kollision med en komet.1994 fångades Shoemaker-Levykometen in av Jupiter varvid ett eldklot betydligt större än jorden bildades,. Det skulle varit slutet för troligen allt liv på jorden om jorden istället träffats.
Avståndet till solen är optimalt för liv, troligen en förutsättning. Allan menade att i solsystemet är intelligent liv endast möjligt längs jordens cirkellinje runt solen +- någon procent.
Ett ämne som är nödvändigt för livet på jorden, trots att det är giftigt i ren form, är vatten. Vatten borde med hänsyn till storlek och form ha en betydligt lägre kokpunkt, ca -150 grader. Att den finns i flytande form under 100 grader beror på vätebindningen, vilken alltså är en förutsättning för liv. Den är också er förutsättning för att isen, i motsats till alla andras fasta ämnen, är lättare än motsvarande flytande ämne, i sin tur en förutsättning för allt liv i vatten.
Vätebindningen innebär också att vattnet är det viktigaste lösningsämnet för andra fasta ämnen.
En annan märkligt sak med vatten är protolysen, att vatten står i jämvikt med hydroxid- och oxoniumjonen, och att det denna påverkar det mesta av det som händer i människokroppen och allt annat biologiskt liv. Allan menade också att ”Rent vatten balanserar dessutom kring sin mest instabila punkt”, dvs. där pH = 7.
Mellan atomer finns fyra krafter, kovalent bindning, jonbindning, vätebindning och van der Waalsbindning (det finns även fler!) som förhåller sig ungefär som 100:100:10:1. Att det är relativt stora skillnader i styrkan ger möjlighet att önskvärda begränsade reaktioner kan ske utan att molekylstrukturerna totalt raseras.
Ett exempel är DNA, både informationsöverföring och kopiering. Informationsöverföringen och kopiering sker genom att kvävebaser dockar ihop med motsvarande kvävebaser i DNA-kedjan med vätebindningar. Tur då att de kovalenta bindningarna i kvävebaserna är betydligt starkare än vätebindningen så att inte DNA-molekylen slits sönder när ”avläsningen” är klar. Hade dockningen skett med van der Waalsbindning hade å andra sidan läsfelen varit legio eftersom denna inte alls är lika specifik när det gäller det tredimensionella utseendet av kvävebaserna ifråga.
Ett ämne som liksom vatten är nödvändigt för livet på jorden är grundämnet kol. Det som är avgörande för kolets betydelse är dess förmåga att bilda långa kedjor av kolatomer. Är det en tillfällighet att ett sådant ämne finns?
Därefter hade Allan en diskussion utifrån en bild på atomen utgående från Bohrs atommodell som dock gällde som den allmänt accepterade vad det gäller elektronernas läge i endast 11 år. Istället menar man nu att elektronen ligger i ett eller flera moln runt atomkärnan och att dess exakta läge är helt obestämt ända tills det mäts. Men vid mätningen kastas elektronen över i ett annat okänt tillstånd på grund av Heisenbergs osäkerhetsrelation. Denna innebär också att energiprincipen inte stämmer till 100 %. ”Ju snabbare ett förlopp är dess osäkrare är dess energi”.
Tack vare osäkerhetsrelationen är det omöjligt att alla händelser är förutbestämda sedan universums början. Anledningen är att om alla elementarpartiklar hade exakt bestämda lägen så vore deras hastigheter totalt obestämda. Om de hade bestämda hastigheter skulle det inte ens vara bestämt om de befann sig i universums ena ända eller den andra. I många fall kan en mycket obetydlig händelse få enorma konsekvenser, exv. en fjärils fladdrande kan orsaka en orkan (enligt den s.k. kaosteorin).
Allan menar också att osäkerhetsrelationen ger möjlighet för ingripande från Gud vid olika tillfällen och också en förutsättning för oss själva att påverka skeenden med vår spontant upplevda fria vilja som i en mekanisk värld skulle varit förutbestämda. Osäkerhetsrelationen verkar vara omöjlig att förstå (lika omöjlig som en skapare för en del människor) eftersom vi har fastnat i en mekanisk världsuppfattning. Samtidigt strider den mekaniska världsbilden med en upplevd fri vilja för oss själv och alla andra människor.
Allan presenterar den Antropiska principen. På Wikipedia presenteras den enligt följande:
Den antropiska principen är, inom kosmologi, fysik och filosofi, idén att vissa av universums naturlagar och slumpmässiga egenskaper strax efter big bang kan härledas till människans uppkomst långt senare. Principen har flera alternativa formuleringar, men en variant innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att det har tillåtit materia och intelligenta observatörer att uppkomma, annars skulle det inte kunna observeras.
Den antropiska principen formulerades som ett svar på en rad iakttagelser av finjusterade naturkonstanter, det vill säga att uppkomsten av liv inte skulle vara möjlig om vissa av universums begynnelsevärden och naturkonstanter, särskilt förhållandet mellan de fyra fundamentala naturkrafterna, skulle skilja något. Följande sex dimensionslösa naturkonstanter tycks vara finjusterade, och är avgörande bland annat för universums storlek, expansion och möjliga ålder samt för uppkomsten av kol och vatten och därmed liv sådant vi känner det[1]:
• ε≈0.007: ett mått på den starka kärnkraften (den kraft som binder kärnpartiklar i atomkärnor). Om denna skulle vara 2 % starkare än den är skulle allt väte i det tidiga universat fusionerats till Helium-2. Detta skulle förhindra uppkomsten av vatten, och stjärnorna livslängd skulle vara en bråkdel av den observerade livslängden, långt innan liv skulle hinna utvecklas. Mängden möjliga grundämnen skulle minska. Om ε var 5 % mindre än den är skulle inte en proton och neutron kunna bilda deuterium, och inga andra ämnen skulle kunna uppstå.
• Ω ≈ 0.3: relationen mellan gravitationens betydelse och den energi som förorsakar universums expansion. Eftersom denna relation är <1 alltid.="" att="" den="" expandera="" f="" kommer="" om="" r="" universum="" vore="">1, skulle universum gå mot en Big crunch.
• Q ≈ 10–5: förhållandet mellan den gravitationella energi som krävs för att dra isär en öppen stjärnhop eller superhop (den största kända struktur som finns i universum), och den energi dess massa motsvarar;
Det kan tyckas osannolikt att konstanterna skulle ha just dessa värden. Flera teorier har framlagts som förklaring:
2 Naturkonstanternas värden är inte slumpmässiga utan beror av varandra och kan härledas ur en ännu ej upptäckt fysikalisk princip, exempelvis en "teori om allt" (grand unified theory). En Gud som bevisats med ett finjusterat universum kan därmed vara en kunskapsluckornas Gud (god-of-the-gaps). Emellertid kan inte heller denna förklaring prövas vetenskapligt.
3 Hypotesen att vi lever i ett multiversum bestående av ett stort antal universa, vart och ett med olika slumpmässiga värden på naturkonstanterna, kan kombineras med en variant av den starka antropiska principen som innebär att endast universum där konstanterna är gynnsamma för liv kan observeras.
Om den antropiska principen kombineras med multiuniversateorin ger den under vissa omständigheter möjlighet till vetenskapliga förutsägelser, och betraktas därför som en vetenskaplig hypotes. Den bör ge upphov till statistiskt urvalsfel som bör kunna observeras.
Astronomen Fred Hoyle använde 1952 den antropiska principen för att förutsäga ett värde på excitationsenergin i kol-12-atomens kärna, baserat på att kol-12-baserade livsformer existerar. Detta värde har senare bekräftats experimentellt, vilket gav stöd åt ett antropiskt synsätt.
Diskussioner om naturkonstanternas värden kritiseras ibland för att gränsa till numerologi (talmystik).
Allan har utökat ovannämnda sex punkter till 34 villkor som alla måste vara uppfyllda för att liv på Jorden ska kunna existera. Eftersom sannolikheten för att dessa 34 villkor skulle vara uppfyllda (vilket de är) bokstavligt talat är försvinnande liten kan detta vara bevis för att ateismen är omöjlig.
Allan har också efter att ha tillägnat sig kunskaper i hebreiska funnit en tillräckligt god överensstämmelse mellan Bibelns skapelseberättelse och det vi nu, 2019, vet om universums tillkomst. Allan har tagit till sig möjligheten av dolda budskap i Bibeln, i detta fall i skapelseberättelsen. Översättningen av skapelseberättelsen har haft ett annat fokus, att den ska göras så att den blir begriplig för den ursprungliga läsaren, dvs för ca 3000 år sedan. Man kan alltså utan att göra våld på den hebreiska ursprungstexten översätta den på ett sätt som överensstämmer med den kunskap vi nu har om skapelsen.
Allans översättning:
1. När Tiden startade skapade Treenig Gud ur ingenting, rymden och materien.
2. Och materien var Kaos och Tomhet och obestämt var dess utseende i djupet. Och Guds Ande gjorde vätet livgivande.
3. Och Gud sade ”Ljus kom fram!”. Och ljuset kom fram!
4. Och Gud såg att ljuset var vackert. Och Gud bestämde att det antingen är ljus eller mörker.
7. Och Gud åstadkom en expansion som delade upp vätet i delar med tomrum emellan.
8. Och Gud kallade det vidsträckta utrymmet för rymderna. Det blev natt och det blev dag. Det var en andra tidsepok.
Allan har plockat ut 11 märkliga överensstämmelser mellan den för tillfället förhärskande synen på hur skapelsen har gått till och jämfört Bibelns skapelsemyt med 28 andra skapelsemyter i världen. 4 detaljer återfanns bara i Bibeln och av de 28 hade ingen mer än 4 rätt (Bibeln hade alltså 11). Genomsnittet var 2. Allans kommentar var att alla 28 kunde med fog kallas skapelsemyter, hade låg överensstämmelse med det verkliga skeendet.
Allan beskrev jordens tidigaste historia på ett sätt som troligen ingen av kyrkans besökare hade hört detaljerna i. Hade atmosfären haft samma sammansättning som idag hade livet inte kunnat uppstå för 4 miljarder år sedan. Solstrålningen var mycket svagare än idag och temperaturen skulle varit flera tiotals minusgrader. Men då bestod atmosfären av 15-20 % CO2 och det gav jorden varmare temperaturer än idag vilket gynnade livets uppkomst. Att livet slapp den aggressiva syrgasen var en förutsättning för dess uppkomst. Detta är välkänt men märkligare är att de grundläggande ämnena med peptidbindningar, t.ex. DNA, inte heller tål vatten. Allan menade därför att livet måste ha uppkommit på land.
Men efter en enastående snabb evolution kom främst haven att översvämmas av cyanobakterier vars framgång berodde på att den med de två ämnena koldioxid och vatten kunde lagra solenergin i form av socker. En biprodukt var syre. Detta gjorde att undan för undan kom atmosfärens koldioxid att förbrukas och ersättas med syre, som visserligen fortfarande var ett farligt ämne för cellerna men bemästrades genom reparationsmekanismer. Efter några miljarder år hade dock växthuseffekten minskat pga. att koldioxiden försvunnit och den lägre temperaturen gjorde dessutom att molnen av vattendroppar och vattenångan försvann och en ”syrgaskatastrof” inträffade med låga temperaturer. En kombination av ökad solinstrålning och vulkanism kom för 650 miljarder sedan åter höja temperaturen med utveckling av större organismer som befolkade främst haven. För 250 miljoner år sedan kom nästa katastrof, åter beroende av för höga syrgashalter, Perm-Triaskatastrofen, som medförde att 95 % av alla arter dog ut. Denna katastrof kom dock att avlösas av en ytterligare stark utveckling under Perm och Trias som framför allt dominerades av dinosaurier. Denna utveckling kom att avbrytas av en ny katastrof för 65 miljoner år sedan, då förorsakad av en kollision med en himlakropp som medförde att alla dinosaurier dog ut med undantag av den linje som är dagens fåglar. Utvecklingen kom därefter istället att ske främst inom däggdjuren, där människan under slutet av de senaste 200 000 åren tagit över. En välmotiverad fråga efter en skildring av denna jordens historia är ”Vilket är syftet?” Den förhärskande teorin (även enligt en föreläsning av KG Karlsson för några år sedan i Örnsköldsviks Senioruniversitets regi) inom kosmologin är den Antropiska principen och den är även svaret på frågan om syftet med utvecklingen på jorden. Universum ser ut som det gör därför att vi finns. Annars skulle vi inte vara här och fundera över varför.
Allan menade att ett ytterligare syfte med vår tillvaro är Kärleken, till Gud och våra medmänniskor, och att vår stora chans är att nu säga ja till Jesus.
Man kan också konstatera att fromma kristna har under lång tid betraktat naturvetenskapen som kristendomens största fiende med Darwin i spetsen. Idag erbjuder dock naturvetenskapen ett kraftigt stöd för den kristna tron.
