I förra veckan publicerade ett antal av distriktets specialidrottsförbund en insändare där man önskade mer anslag från landstinget.
Några dagar senare fick man svar från "en skattebetalare i staden" som menade att idrottarna fick klara sig själva eftersom de var mer vårdkrävande än den genomsnittlige länsinnevånaren. Min reflektion på denna insändare var denna:
Nej, ”skattebetalare i staden” har fel.
Visst kan man korta köerna genom att hänvisa vissa grupper till privat sjukvård. Men insändaren bygger på att idrotten är speciellt vårdkrävande. Åtminstone för orientering, den idrott som jag känner till bäst, är det precis tvärtom.
Skulle samhället på ett effektivt sätt kunna ge orientering ett sådant stöd att antalet orienterare 10-dubblades skulle samhället tjäna ca 25 miljoner per år bara på minskad sjukfrånvaro i Ångermanland. Dessutom skulle sjukvården tillföras resurser i minst samma storleksordning eftersom orienteraren motionerar mer (den absolut viktigaste hälsofaktorn) samt röker, snusar och dricker i betydligt mindre omfattning än gemene man och många orienterare avstår helt från starksprit. Detta enligt en rapport ”Orienterare - En samhällsekonomisk guldgruva” av Göran Andersson som kom ut för ett par år sedan.
Visst är frisk- och sjukvården landstingets viktigaste uppgift och dit används också över 90% av landstingets resurser. Men vissa andra samhällsuppgifter är regionala och bör därför skötas av landstinget. Det bör gälla även stödet till idrotten som har så stor inverkan på landstingets stora verksamhet, sjukvården.
Den här helgen är Ångermanlands orienteringsförbund en av arrangörerna av ungdoms-SM i orientering i Örnsköldsvik och Sidensjö som förhoppningsvis bevakas av våra medier trots konkurrensen från Botniabaneinvigningen. Hela sommaren arrangerar ångermanlandsklubbarna Naturpasset som är riktat till motionärer, ett paket säljs för 70 kr. Orientering engagerar människor i alla åldrar, är därför den perfekta familjesporten, ger förmåga att agera självständigt och ger upplevelser från svensk natur där den är som vackrast.
Per Sundin, skogslöpare.

Solveig Hellquist har en krönika i Örnsköldsviks Allehanda och påstod i förra veckan att det skulle bli en helomvändning i skolpolitiken vid en vänsterseger. Är det verkligen så? Så här har jag svarat:
Tage Danielsson hade helt rätt när han påstod att man måste se upp som man varken såg framåt eller bakåt. Däremot hade väl inte Solveig Hellquist rätt i sin krönika i lördags när hon antog att ”med en vänsterregering riskerar vi att hela omsvängningen havererar”.
Om man studerar oppositionens program för skolan ser man att det egentligen bara är på en punkt som man är oenig med alliansen, nämligen när betyg ska sättas, i sexan eller sjuan. Det ligger väl någonting i lärarorganisationernas synpunkt, att långsiktiga lösningar över blockgränserna har ett egenvärde, särskilt inom skolans område. Man borde kunna komma överens i t.ex. utbildningsutskottet om detta. Vi kan alltså konstatera att alliansens politik på skolområdet helt har anammats av oppositionen. De har insett att skolan under tidigare s-regeringar i huvudsak haft fel färdriktning, som bl.a. gynnade elever med stark studietradition hemifrån jämfört med andra barn.
Men när vi nu står i begrepp att välja så torde väl ändå det kännas bättre att ge den nuvarande regeringen, troligen med Jan Björklund som skolminister, fortsatt förtroende än en vänsterregering med t.ex. socialdemokraternas skolpolitiska talesman Marie Granlund som skolminister. Varför rösta på dem som för några år sedan vare inne på fel linje i skolpolitiken?
Och jag tycker också att oppositionens löfte att satsa mer än 12 miljarder än regeringen på kommunerna inte känns seriöst. När man bestämmer en budget ska det väl göras utifrån de pengar man har tillgång till och de behov som finns utan att ta hänsyn till vad den andra sidan hittar på!

Tragiskt för många Hägglundsanställda

Idag har Carl B Hamilton och Solweig Hellquist fått in en insändare i Örnsköldsviks Allehanda som påstår att 30000 jobb i försvarsindustrin hotas vid rödgrön valseger. Sammma dag som man kan läsa Hägglunds hoppar av FMV-offerten om 113 hjulfordon. Svårt att förstå för en oinvigd att när Hägglunds var en miljon dyrare än Patria så förlorade man. I nästa vända var man lika mycket billigare än Patria men förlorade ändå. Det ligger nära till hands att tro att FMV i andra vändan var prestigebundet. I så fall dyrt för svenska folket.

Här kommer ett insändarsvar i tidningen Kristdemokraten. Nils R är en känd kärnkraftanhängare som härjat på insändarsidan i Kristdemokraten i många år. Denna gång har han och en folkpartist Bror Lindahl gett sig på vindkraften med ett angrepp på ett vindkraftkunnigt inlägg från P G Israelsson, VD i Stenberg Vind.

Bror Lindahl och Nils Ronquist uppmanar P G Israelsson att inhämta sina uppgifter mer objektivt. Samma uppmaning kan jag rikta till er, Bror och Nils. Ni antyder att någon påstått att man kan multiplicera effekt på vindkraftverk med antal timmar per år och få årsproduktionen, men den vindkraftförespråkare som hävdar det är knappast objektiv. Inte heller kan man räkna så på vattenkraft eller kärn- och kolkraft. De sistnämnda kraftverken står någon månad per år avställda för reparationer och översyn. Och det var det främsta skälet till elbristen i början på året, inte att vindkraften inte producerade. Som jämförelse kan nämnas att den månad som hade de flesta köldrekorden 2010, januari, producerade det vindkraftverk jag är delägare i 199 273 kWh medan genomsnittet 2002-2010 är 141 071 kWh/ månad. Orsaken är att dels är luften tyngre på vintern och att det blåser mer då. Jag kan inte se produktionen exakt de kallaste dagarna, men i motsats till vad Bror och Nils påstår så finns det backup om det inte skulle blåsa någonstans i hela vårt avlånga land i form av vattenkraft och produktion i våra grannländer. Resonemanget om dubbel effektkapacitet är helt taget ur luften(!).
Några direkta subventioner av vindkraften finns inte sedan några år tillbaka. Istället ger vindkraftproduktion möjlighet att sälja elcertifikat. Elcertifikatsystemet ska ge Sverige en ökad elproduktion från förnybara energikällor. Målet med elcertifikatsystemet är att användningen av el från förnybara energikällor ska öka i nivå med 25 TWh till år 2020 i enlighet med alliansregeringens ambitioner att successivt öka andelen förnybar energi i Sverige.
Elcertifikaten behandlades för några månader sedan av ”Uppdrag granskning”. De upptäckte där att vattenkraften gynnades otillbörligt genom att om en renovering gav en marginell produktionshöjning gavs företaget rätt att sälja elcertifikat från hela produktionen från det renoverade kraftverket. Detta systemfel är kanske okänt för Bror och Nils som, förefaller det, istället agiterar för att stoppa elcertifikatförsäljning från vindkraftverk med helt ny produktion av förnybar el. Om ni är motståndare till elcertifikatsystemet borde ni i första hand angripa dess orimliga subventioner av vattenkraften och även presentera ett annat förslag på hur Sverige ska uppfylla ovannämnda mål för energipolitiken.