Insändare i Kyrkans Tidning

Jag läste med intresse artiklarna i Park & kyrkogårdsbilagan om återanvändning av gamla gravstenar.

Men det var en mening som jag fastnade för: ”Ett argument för att inte använda gravsten i muren har hela tiden varit att det går att se vems sten som ligger i muren.”

Varför skulle detta vara fel?

Om man går på insidan av en kyrkogårdsmur skulle man på ena sidan se förhoppningsvis fullt läsliga gravstenar värda 10 000-tals kronor och på andra sidan delar av gravstenar med ett negativt värde. Kan någon förklara hur ”guldet blev till sand”? Varför skulle jag gärna besöka och betala för mina far- och morföräldrars gravstenar på vänster sida men bli illa berörd om samma sten fanns inmurad i en stenmur på höger sida? Man låter prästers gravstenar från 1600-talet och senare finnas kvar på församlingens bekostnad men låter vanligt folks gravstenar från vår tid krossas och bli fyllnadsmassor.

I vår tid är ”hållbarhet” ett honnörsord. De kyrkogårdsmurar som byggs nu ska förhoppningsvis stå i storleksordningen 1000 år. Man har funnit delar av eller hela tusenåriga runstenar av oskattbart värde använda i murbyggen. Möjligen är våra stenar i vår digitala tid inte lika värdefulla som gamla runstenar, men de visar i alla fall hur gravstenar kunde se ut på 1900-talet, också en kulturskatt.

Per Sundin, kyrkofullmäktigeledamot som skrivit motion i detta ämne