Svar på insändare i ÖA från tre S-riksdagsledamöter den 10 maj:
I höst är det val. Det skulle vara olyckligt för Sverige om alliansen förlorade regeringsmakten bara efter fyra år. Vi vet att mätningar den sista tiden har gett båda blocken majoritet i opinionen. Jag tror att alliansens ledargarnityr är deras starkaste kort tillsammans med statsfinansernas tillstånd. Sverige är ett av de länder i Europa som klarar finanskrisen allra bäst, vilket visar att Söderströms skriverier om regeringsskiftet 1994 är inte relevanta 2010. Bland alla tänkbara ministerkandidater finns det väl bara en på vänstersidan som säkert skulle platsa i en all-star-team-regering, nämligen Maria Wetterstrand (dock oprövad i det sammanhanget).
Vänsteralternativet tycks vara inne på samma linje när det gäller att bekämpa arbetslösheten som före 2006 nämligen arbetsmarknadsåtgärder. Bara den som själv varit utsatt förstår att åtgärdernas viktigaste funktion är att gömma arbetslösheten i statistiken.
Vänstern vill också bygga vägar och järnvägar med lånade pengar. Vi som bor i Örnsköldsvik förstår att infrastruktursatsningar måste vara lönsamma. Vi har en Botniabana som enligt förutsättningarna skall vara lönsam (bättre än att göra en underdimensionerad stambana dubbelspårig) och vill också bygga en tunnel för E4 som kommer att vara finansierad innan start. Många av vänsterns förslag är tveksamma även för de som tror på järnvägen, speciellt höghastighetsbanorna.
ROT-och RUT-avdrag har blivit succéer. Av dessa vill vänstern avskaffa RUT-avdraget vilket vore synd, en subvention som är bra för två kategorier av kvinnor. RUT-avdraget har gett familjer där båda föräldrarna har tidskrävande arbeten möjlighet att klara hemsysslorna samtidigt som det gett tusentals kvinnor arbete som ger rätt till sjukpenning, pension och semester. ROT-avdraget vill man däremot utvidga. Tanken med det nuvarande ROT- och RUT-avdragen är att göra svarta arbeten vita, vilket man lyckats mycket bra med, men så tänker tydligen inte vänstern. De vill subventionera manliga hantverk för att fack och arbetsgivare kräver det. Är inte hantverksmarknaden redan överhettad utan ytterligare subventioner?
Vänstern vill också avskaffa vårdnadsbidraget, en valfrihetsreform som ger 3000 kr i månad till någon som är hemma med barn som skulle ha kostat ungefär tre gånger så mycket per barn i kommunal omsorg. Vi kristdemokrater verkar för att vårdnadsbidraget ska spridas över landet och höjas till 6000:- månad.
S-riksdagsledamöterna skriver också om kvalitet inom ”skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg” som behöver stärkas. Det är nog alla överens om. Tyvärr är S inte trovärdiga åtminstone på skolområdet där vi provat DDR-modellen i femtio år med allt sämre resultat.
Slutligen har mindre inkomstklyftor i samhället visst ett egenvärde. Men det står delvis i strid mot arbetslinjen. Om man får ungefär samma inkomst oavsett om man arbetar eller inte får man en ”frånvarokultur” som alliansregeringen nu brutit. Men får vänstern makten efter bara fyra år får vi troligen tillbaka den.