Prästen Patrik Pettersson menar att Sveriges muslimer behöver anpassa sig efter det svenska samhällets sekulära lagar och normer. Jag menar att problemet är mycket större än så.
Idag har vi nästan krigstillstånd med muslimer och muslimska stater runt om i världen. Finns det inte något egenvärde i att leva i fred och harmoni med andra länder även om de skulle vara muslimska?
Steven Crosson skriver i en ledare i Dagen 4/7 att ”hädelselagar hör hemma i diktaturer”. Att bränna böcker är väl också något som hör hemma i diktaturer? Jag tänker närmast på den tyska nazistregimen och kulturrevolutionen i Kina.
Situationen i Sverige urartar snabbt och vi håller på att bli hatobjektet nummer ett för alla länder med större eller mindre muslimska inslag i befolkningen. Finns det då ingenting vi kan göra?
Vår åsiktsfrihet vore inte mycket värd utan Tryckfrihetsförordningen från 1766. Vad är tryckfriheten värd om mitt manus lämnas in till tryckeriet i ena änden, men när boken är tryckt bränns upplagan upp i andra änden?
Självklart kan man inte bevaka vad som händer med alla exemplar av min bok, men jag skulle bli kränkt om mina böcker brändes i en offentlig demonstration, eller om man stampade på min bok för att offentligt demonstrera sin avsky för det som står i boken.
Jag tycker att man kunde utöka Tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar, till att förbjuda offentlig kränkning av tryckta alster, och då kanske även inkludera t.ex. flaggor.
Att vara fiender till hela den muslimska världen med mer än en miljard invånare och göra svenska kyrkor till legitima terroristmål är inte optimalt för vårt land.
Per Sundin, kyrkvärd i Själevad
Så här svarade Patrik Pettersson, präst i Svenska kyrkan under rubriken ”Hur mycket frihet ska offras för islamister?:
I sitt försvar på min debattartikel menade Per Sundin (Dagen 12/7): ” Att bränna böcker är väl också något som hör hemma i diktaturer? Jag tänker närmast på den tyska nazistregimen och kulturrevolutionen i Kina”. Den enda möjliga analogin mellan koranbränningarna och nazisternas bokbål skulle vara om riksdagens partier uppviglade folk till att bränna koraner och hetsade mot muslimer. Det är skillnad på statligt förtryck med påbjudna bokbål och enskilda medborgares utövande av sina yttrandefriheter.
Insändaren slutar: ”Våra medborgerliga friheter ska försvaras, inte försakas”.
Nedanstående insändare fick jag inte in eftersom Patrik Petterssons blev en slutreplik. Men jag skickade den till honom som e-post.
Patrik Pettersson! Du påstår att det är skillnad när det bränns i diktaturer. Där tror jag du har fel. Kulturrevolutionen var initierad av Mao själv men den var i första hand riktad mot personer. Sedan kom den att leva sitt eget liv när rödgardisterna stormade in i deras hem och brände deras böcker. Maos lilla röda innehåller inget om att bränna böcker. Även i Tyskland kom initiativet från Deutsche Studentenschaft (Dst) med början 8 april 1933 som sedan tillfrågade Goebbels om att medverka när den första organiserade bokbränningen skulle ske. Men det har mindre betydelse varifrån initiativet kom. Ingen diktatur har infört förbud mot att bränna böcker offentligt. Det är själva bokbränningen som är en kränkning av åsiktsfriheten: Jag, eller vi, är emot dina åsikter och demonstrerar detta genom att bränna din bok!
Ingenstans i Patriks insändare i Dagen 3 augusti finns något förslag på hur man kan minska motsättningarna mellan den muslimska världen och Sverige eller Danmark. Istället är temat att man inte får ge efter för islamisterna. De kommer, enligt Patrik, att sedan fortsätta med att kräva förbud mot att publicera något som kränker islam.
Kränkningar i skrift mot islam har alltid funnits och blossade upp i första hand efter Rushdies Satansverserna 1988. Men de riktade sig mot Salman Rushdie personligen, aldrig den eller de stater där boken trycktes.
Det nya som skett i Sverige är att staten gett tillstånd att bränna Koranen offentligt, och förefaller också att fortsätta ge sådana tillstånd. I Bagdad är det ingen skillnad på Sverige 2023, Kina 1966 och Tyskland 1933. Det är därför som våra internationella förbindelser med 57 muslimska länder har skadats. Sveriges säkerhetsläge har inte varit så allvarligt sedan andra världskriget och påverkar troligen också möjligheterna för att vår NATO-ansökan godkänns.
Min tro är att så fort den svenska regeringen påbörjar ett arbete som syftar till ett generellt förbud mot att bränna böcker offentligt kommer förhållandet till den muslimska världen att normaliseras. Jag tror också att vår tryckfrihetsförordning, som definitivt inte är riktad mot Koranen, tvärtom, är acceptabel och inte kommer att medföra någon aktion riktad mot Sverige som land.
Per Sundin, kyrkvärd i Själevad
Men det kom även en ledare i liberal press, signerad Malin Lernfelt, bl.a. Örnsköldsviks Allehanda:
Efter koranbränningen har flera muslimska länder fördömt Sverige och den svenska ambassaden i Bagdad har attackerats, vilket naturligtvis är mycket allvarligt. Men det innebär inte att det bör leda till att liknande aktioner i framtiden förbjuds.
För att något är obehagligt eller korkat är definitivt inte samma sak som att det borde vara otillåtet. Böcker och andra religiösa symboler är tingestar och har inte de rättigheter som individer har. Att uttrycka allmänt missnöje eller missaktning mot en viss religion eller annan livsåskådning måste få vara tillåtet i ett öppet och demokratiskt samhälle. Därför är det oroande att tunga opinionsbildare som Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg anser att det är dags att utreda om vi borde skärpa hatbrottslagstiftningen med hänvisning till koranbränningarna (AB 15/6).
I Sverige är yttrandefriheten långtgående. Så även mötesfriheten. Precis som det borde vara. De starka känslor som finns för religionen och dess symboler hos människor som är troende delas även av många på “den andra” sidan. Bara det att känslorna är de motsatta. Det finns i vårt land tusentals människor som lyckats frigöra sig från religiöst förtryck och de måste vara fria att offentligt uttrycka sitt förakt för de strukturer som gjort dem och deras familjer illa.
Som UNT:s politiska chefredaktör Sakine Madon skriver: “Människor ska skyddas från hot och våld. Med det är just människor, inte religioner, som lagen skyddar” (UNT 29/6).
Många av de som argumenterar för en skärpt lagstiftning med argumentet om att aggressiva utfall mot religiösa symboler är ett första steg mot fler hatbrott mot minoriteter, borde inse att att samma typ av samband finns när det kommer till yttrandefriheten. Börjar vi nagga den i kanten riskerar vi en tillbakagång till blasfemilagarnas era. Att extremister på högerkanten använder yttrandefriheten för att göra obehagliga utspel gör den heller inte mindre viktig. I själva verket är yttrandefrihetens viktigaste uppgift att skydda de åsikter som inte delas av majoriteten, hur tveksamma dessa än må vara.
I stället för att driva på för en lagskärpning borde förbudsivrarna använda sin yttrandefrihet för att på ett demokratiskt och öppet sätt motarbeta bokbrännarna och visa hur ineffektiva och korkade deras metoder är. Vill vi leva i frihet är kränkningar, provokationer och obehag sådant vi måste acceptera.
Och då svarade jag så här:
Malin Lernfelt har en ledare i ÖA 17/7 med rubriken ”Vi måste kunna acceptera obehag och provokationer”. Vilka ”vi” är framgår inte i texten, men troligen ”vi i Sverige”. Malin verkar inte ha tänkt på att koranbränningarna i första hand är tänkta att provocera muslimer i utlandet, exv. i Turkiet. Det skulle vara intressant att se om Malin kan förklara hur man får alla i den muslimska världen att acceptera koranbränningar i Sverige.
På grund av den senaste koranbränningen har vi i dag nästan krigstillstånd med muslimer och muslimska stater runt om i världen. Finns det inte något egenvärde i att leva i fred och harmoni med andra länder även om de skulle vara muslimska?
Situationen i Sverige urartar snabbt och vi håller på att bli hatobjektet nummer ett för alla länder med större eller mindre muslimska inslag i befolkningen. Finns det då ingenting vi kan göra?
Att bränna böcker är något som hör hemma i diktaturer. Jag tänker närmast på den tyska nazistregimen och kulturrevolutionen i Kina. Vår åsiktsfrihet vore inte mycket värd utan Tryckfrihetsförordningen från 1766. Vad är tryckfriheten värd om mitt manus lämnas in till tryckeriet i ena änden, men när boken är tryckt bränns upplagan upp i andra änden?
Självklart kan man inte bevaka vad som händer med alla exemplar av en bok, men jag skulle bli kränkt om mina böcker brändes i en offentlig demonstration, eller om man stampade på min bok för att offentligt demonstrera sin avsky för det som står i boken.
Jag tycker att man kunde utöka Tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar, till att förbjuda offentlig kränkning av tryckta alster, och då kanske även inkludera t.ex. flaggor.
Att vara fiender till hela den muslimska världen med mer än en miljard invånare och göra svenska kyrkor till legitima terroristmål är inte optimalt för vårt land.
Per Sundin, kyrkvärd i Själevad
Sist kom det en bra insändare i Kyrkans Tidning som har samma grundinställning som jag under rubriken "Förstår vi inte att det är just yttrandefriheten vi kränker":
Jag växte upp i ett land där jag tidigt fick höra att ”där man bränner böcker, kommer snart människor att brinna.” Jag minns att jag undrade om det verkligen kunde stämma men fick till svar att när man bränner böcker så är det inte papperet man försöker bränna utan andra idéer, och det visar sig sen vara en märkbart kort väg mellan papper och människor.
Nu bor jag i ett land där inte bara heliga skrifter bränns utan där pyromanförsök mot invandrarförläggningar inte ges mycket medial uppmärksamhet.
Och i annars rätt sansade spalter som DN:s ledarsida skrivs det att det är ju på sätt och vis synd att inte det bränns Biblar och Tora-rullar också för jämlikhetens, demokratins och yttrandefrihetens skull.
Vad är det som gått så snett?
Hur kan vi inte se, det man självklart ser i Irak, Jemen och i stora delar av världen, att det inte är papper vi bränner? Förstår vi inte att det är just yttrandefriheten vi kränker när vi eldar upp andra människors heligaste uttryck och yttranden?
Eller kan det vara så att vi inte längre förstår innebörden av ordet helig? Utan den förståelsen så är det förstås ingen skillnad på en börsnotis, en roman, eller en koran? Papper som papper. Och allt har jag min självklara rätt att ifrågasätta. Och allt brinner lika bra.
Jag växte upp i en familj och ett land där vi kunde stå ute i tystnad på en hjortronmyr och känna en oerhörd förundran över skapelsens väldighet och generositet. Eller där vi åkte långt bort till mer kultiverade trakter och kunde stå inne på ett muséum i samma ordlöshet och förundran inför ett konstverk. Och det var primärt inte målningens eller myrens fysiska gestalt, penseldragen eller botaniken som uppfyllde oss, utan den vackra tanken bakom. Den som var omöjlig att greppa eller sätta ord på. Men som naturen eller den sköna konsten ändå gjorde ett ordlöst försök att fånga.
Eller än tydligare när vi steg in i en gotisk katedral och stumnade i hänförelse över skönheten där valven tycktes trotsa tyngdlagen och estetiken tiden. Men återigen var det inte den fysiska manifestationen som jag lärde mig känna hänförelse inför, för samma reaktion hände när vi klev in i det simplaste skärgårdskapell. Där hade en fattig befolkning snickrat ihop ett enkelt altare med till buds stående medel, men det altaret närmade vi oss med den största respekt för det var dessa människors uttryck för det heliga. Och det förtjänade, lika mycket som den gotiska katedralen, vår respekt för det gav uttryck för människans strävan, oavsett tid, rum och belägenhet, att manifestera det osägbara, det – och jag tvekar använda ordet medveten om att det förlorat mycket av sin läsbarhet och förståelighet – det heliga.
Sverige kan i många avseenden ses som världens mest sekulariserade land. Det finns i mitt tycke många positiva utslag av detta vad gäller rationalitet och tolerans. Men här visar sig vår ordlöshet inför ordlösheten i dess mest avslöjande ljus. Ty det är just dessa värden vi ytterst riskerar att förlora. Var finns toleransen när vi anser oss att ha rätt att skända en broder i yttrandefrihetens namn? Var finns rationaliteten när vi tillåter en desorienterad dansk att här ge uttryck för sina extremhögeråsikter (som hans hemland förmenar honom) och skada Sveriges diplomatiska relationer och handelsrelationer för en oöverskådlig tid och till ett ouppskattbart värde? Och gör oss till ett primärt terroristmål? Frågan behöver ställas till alla de som i rationalitetens namn förnekar konceptet helighet i människans verklighet.
Eldarna tänds och det är inte ”de andras” böcker som brinner. Det är i slutändan våra egna fingrar som blir svedda. Det är vår egen självrespekt och vår egen ”helighet” vi förmenar oss. Vi bränner fundamenten för vårt eget samhällsbygge. Konsekvenserna av det är oöverskådliga.
När vi inte har förmåga att se naturens okränkbarhet, dess helighet, återstår endast en ändlig resurs vars fina sand snabbt rinner genom timglaset. När vi inte förstår människans okränkbarhet brinner snart hatets eldar i våra egna stugknutar.
Vad vi gör mot andra gör vi mot oss själva.
Det har redan pågått alldeles för länge: stoppa självskadebeteendet innan skadorna är irreparabla.
Anders Nyberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar