Solveig Hellquist har en krönika i Örnsköldsviks Allehanda och påstod i förra veckan att det skulle bli en helomvändning i skolpolitiken vid en vänsterseger. Är det verkligen så? Så här har jag svarat:
Tage Danielsson hade helt rätt när han påstod att man måste se upp som man varken såg framåt eller bakåt. Däremot hade väl inte Solveig Hellquist rätt i sin krönika i lördags när hon antog att ”med en vänsterregering riskerar vi att hela omsvängningen havererar”.
Om man studerar oppositionens program för skolan ser man att det egentligen bara är på en punkt som man är oenig med alliansen, nämligen när betyg ska sättas, i sexan eller sjuan. Det ligger väl någonting i lärarorganisationernas synpunkt, att långsiktiga lösningar över blockgränserna har ett egenvärde, särskilt inom skolans område. Man borde kunna komma överens i t.ex. utbildningsutskottet om detta. Vi kan alltså konstatera att alliansens politik på skolområdet helt har anammats av oppositionen. De har insett att skolan under tidigare s-regeringar i huvudsak haft fel färdriktning, som bl.a. gynnade elever med stark studietradition hemifrån jämfört med andra barn.
Men när vi nu står i begrepp att välja så torde väl ändå det kännas bättre att ge den nuvarande regeringen, troligen med Jan Björklund som skolminister, fortsatt förtroende än en vänsterregering med t.ex. socialdemokraternas skolpolitiska talesman Marie Granlund som skolminister. Varför rösta på dem som för några år sedan vare inne på fel linje i skolpolitiken?
Och jag tycker också att oppositionens löfte att satsa mer än 12 miljarder än regeringen på kommunerna inte känns seriöst. När man bestämmer en budget ska det väl göras utifrån de pengar man har tillgång till och de behov som finns utan att ta hänsyn till vad den andra sidan hittar på!