Den här insändaren fanns i Dagen 2021 17/6:
Prästen Peter Westermark skriver i Dagen 11/6 om att “befria kyrkan från partipolitiken”, en lika tråkig som utsliten synpunkt. Det är tråkigt att den viktigaste frågan i kyrkovalet, för Westermark och många andra, är uppfattningen att politiska partier som ställer upp som nomineringsgrupper ska ut ur kyrkan.
Dock är det ju glädjande att Westermark ändå tillstår att det finns “oerhört många kompetenta, dedikerade och ofta djupt troende människor som älskar vår kyrka” som ställer upp på de partipolitiska nomineringsgruppernas listor. Tack för det erkännandet åtminstone. Men ändock menar han att jag och många andra är i princip diskvalificerade från att ställa upp.
Jag är aktiv inom Centerpartiet och detta blir mitt andra kyrkoval och jag känner inte alls igen mig i Westermarks beskrivning. Vi är många centerpartister runt om i landet som lägger ner mycket tid och engagemang i kyrkovalet, utifrån vår tro och vår vilja att vara med och arbeta för kyrkans bästa. Det bör vara våra förslag till hur vi vill Svenska kyrkans framtid ska se ut som står i fokus, inte att vi är ett parti som ställer upp som nomineringsgrupp.
Ja, jag är alltså medlem i ett politiskt parti och ställer upp på vår lokala lista i Kumla-Tärna-Kila pastorat i Sala kommun. Det jag vill verka för om jag blir invald är lätt att hitta på nätet och i sociala medier.
Att jag ställer upp på ett partis lista talar om en del för väljarna, till exempel vilka värderingar som jag står för. Och om det spelar någon roll för väljarna har jag inga problem att berätta att jag tror på Gud, läser Bibeln varje kväll, ber regelbundet och går i kyrkan på söndagar (i pandemin deltar jag digitalt).
Vi har ingen partibok, som Westermark vet förstås, och jag har inte upplevt någon partipiska. Han väljer avsiktligt ord som kan uppfattas negativt för han uppnår då sin avsikt att visa avsmak för politiska partier i kyrkan, en taktik som drar ner trovärdigheten i hans argument.
“Rösta på något av de icke-politiska alternativen!” uppmanar Westermark och menar förstås något av de icke-partipolitiska alternativen. För politik är lika mycket en del av de nomineringsgrupper som är knutna till politiska partier som de som inte är det – tro inget annat. Så länge Svenska kyrkan styrs som den gör, där tillhöriga får rösta på vilka som ska företräda dem, kommer politik vara en oskiljbar del av kyrkan.
Westermark må vilja hålla borta partierna från kyrkan, men politiken kommer han inte få bort.
Några ord till dig som röstar. Titta på de olika nomineringsgrupperna och vilka värderingar och ställningstaganden i sakfrågor vi står för. Där hittar du svaret på vad du ska rösta på. Låt inte dimridåer som Westermarks inlägg leda fokus bort från det.
Jag hoppas du som läser det här röstar i kyrkovalet i september, faktiskt oavsett vilken nomineringsgrupp du röstar på. Ett ökat demokratiskt deltagande kan bara vara bra för kyrkan. Där tror jag att Peter Westermark och jag ändå har en samsyn.
Min replik kom 1 juli:
Partipolitik minskar kyrkans trovärdighet
Replik. Partipolitiska grupper har steg för steg fått kyrkan att ändra sin position i olika frågor för att anpassa sig till samhällsutvecklingen, vilket är en orsak till kyrkans tillbakagång, skriver Per Sundin.
Magnus Nystedt försvarar i en insändare i Dagen 17/6 sin rätt att ställa upp i val i kyrkan på en politisk lista. Visst har han den rätten, men icke desto mindre är politiska partier i kyrkoval en anakronism som skadar kyrkan i dag.
Inga andra kyrkor, vare sig i Sverige eller utomlands (möjligen med undantag av Ryssland?) styrs av politiska partier. Att vi har det så i Sverige är en kvarleva från statskyrkans tid och i Norge funderar kyrkan just på hur man vid skiljande av kyrka från stat ska undvika att hamna i samma system som vi har.
Svenska kyrkan borde styras av personer som har kyrkan och dess möjlighet att bedriva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission som högsta prioritet. Det skulle kunna vara kyrkopolitik, något som är väsensskilt från politiken i riksdag, region och kommun.
Om man läser vad den största nomineringsgruppen i kyrkomötet, Socialdemokraterna, menar sig ha åstadkommit sedan början på 1900-talet är det tydligt att de haft en särskild agenda som styrts av önskan att foga in kyrkan i ett socialdemokratiskt samhällsbygge.
I Dagen har nyligen publicerats två nyhetsartiklar som belyser skillnaden mellan kyrkopolitik och politik:
I den första kan vi läsa att antalet gudstjänstbesökare har halverats de sista tio åren. Det är symptomatiskt en opolitisk nomineringsgrupp som i en motion vill att detta ska undersökas.
I den andra läser vi att en präst dömdes för att ha hjälpt en konvertit att fly från Migrationsverkets förvarsenhet i Gävle. I syfte att få tingsrätten att se assistans vid en rymning från ett annat perspektiv anförde prästen att hon riskerade avkragning. Detta avvisades av tingsrätten som menade att hon inte riskerade någon påföljd över huvud taget i sin anställning eftersom brottet hade medmänskliga motiv. Vi ser här skillnaden mellan ett kristet förhållningssätt som fortfarande tillämpas i kyrkan, och ett världsligt där partipolitiken bestämmer.
Partipolitiska grupper har fått kyrkan att steg för steg ändra sin position i olika frågor för att anpassa sig till utvecklingen i samhället utanför på gott och ont. Otvivelaktigt är anpassningen en av orsakerna till kyrkans tillbakagång i och med att den för våra medlemmar är uppenbar och minskar kyrkans trovärdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar